Inte längre svart & vitt
Svart & vitt utan några olika nyanser. Inget grått.
Beskrivning på en vanlig tonårings vardag. Antingen är allt på topp eller så är det hur illa som helst.
Här sitter jag nu efter en ny upplevelse vid frukostbordet imorse....
Jag hade haft en lugn morgon, efter att jag vaknat vid 10.10 (hade satt klockan),
så låg jag kvar i en timme och bara lyssnade på musik och messade med mina vänner. =)
När jag på morgonen satt och åt frukost och mamma gjorde mig sällskap med en kopp te
(Då hon gått upp tidigare och redan ätit frukost.), så plötsligt kände jag mig annorlunda på något vis.
Jag kände mig naturligt glad, det var en sådan härlig känsla i kroppen. Som en lugn flod som flödade från knoppen ner till tårna.
Då jag annars är van vid en stark strömmande flod, när jag är hysteriskt glad och hoppar omkring som jag vanligtvis gör, så kändes det väldigt lugnt och skönt. Harmoniskt helt enkelt.
När jag berättade om det för mamma, började hon prata om att det var en slags mognadkänsla (?), om att man har förstått att vardagen kan vara grå, det behöver inte vara svart eller vitt.
Hon pratade även om att vara onaturligt glad, att man fejkar för att försvara sig själv och sitt intre skal som är tvärtemot glädjen man visar upp för andra. Hon förklarade att många vuxna inte ens kommit till det där "gråa stadiet", för att de inte vågar släppa fram sina känslor, utan döljer det fortfarande med det där fejkat glada skalet.
Hänger ni med i resonemanget? Jag tror nämligen hon har en poäng i det hela. Min mamma, hon är smart hon. =P
Jag är glad på livet igen.
Att jag träffade Zara/Sara(?) som jag ska börja träna med och sen så har jag ju även träffat någon som är så söt så, både till utseendet och personligheten. Hihi ^_^
Kommit in på rätt bana i livet igen känner jag.
Nu är det vännerna som ska prioriteras här i livet, det är dem som är viktiga, inte allt plugg.
Klart det har sin betydelse också, ska inte strunta i dem, men ska bara redigera tiderna jag lägger på skoluppgifter/vänner... ;-)
Tack för mig, leverpastej ;)
Beskrivning på en vanlig tonårings vardag. Antingen är allt på topp eller så är det hur illa som helst.
Här sitter jag nu efter en ny upplevelse vid frukostbordet imorse....
Jag hade haft en lugn morgon, efter att jag vaknat vid 10.10 (hade satt klockan),
så låg jag kvar i en timme och bara lyssnade på musik och messade med mina vänner. =)
När jag på morgonen satt och åt frukost och mamma gjorde mig sällskap med en kopp te
(Då hon gått upp tidigare och redan ätit frukost.), så plötsligt kände jag mig annorlunda på något vis.
Jag kände mig naturligt glad, det var en sådan härlig känsla i kroppen. Som en lugn flod som flödade från knoppen ner till tårna.
Då jag annars är van vid en stark strömmande flod, när jag är hysteriskt glad och hoppar omkring som jag vanligtvis gör, så kändes det väldigt lugnt och skönt. Harmoniskt helt enkelt.
När jag berättade om det för mamma, började hon prata om att det var en slags mognadkänsla (?), om att man har förstått att vardagen kan vara grå, det behöver inte vara svart eller vitt.
Hon pratade även om att vara onaturligt glad, att man fejkar för att försvara sig själv och sitt intre skal som är tvärtemot glädjen man visar upp för andra. Hon förklarade att många vuxna inte ens kommit till det där "gråa stadiet", för att de inte vågar släppa fram sina känslor, utan döljer det fortfarande med det där fejkat glada skalet.
Hänger ni med i resonemanget? Jag tror nämligen hon har en poäng i det hela. Min mamma, hon är smart hon. =P
Jag är glad på livet igen.
Att jag träffade Zara/Sara(?) som jag ska börja träna med och sen så har jag ju även träffat någon som är så söt så, både till utseendet och personligheten. Hihi ^_^
Kommit in på rätt bana i livet igen känner jag.
Nu är det vännerna som ska prioriteras här i livet, det är dem som är viktiga, inte allt plugg.
Klart det har sin betydelse också, ska inte strunta i dem, men ska bara redigera tiderna jag lägger på skoluppgifter/vänner... ;-)
Tack för mig, leverpastej ;)
Kommentarer
Postat av: Melinda
Vad skönt att du känner harmoni!
Trackback
