Maja Starchild

Ja, så ligger det till, min gröna tantcykel har kommit i trotsåldern.
Det hela började med att den inte ville ta mig hela vägen till skolan imorse.
Jag trampade på i hög fart då jag hade bråttom till skolan. Korsade vägen och skulle börja ta i lite mer för att jag kom till en uppförsbacke. Då helt plöstligt tog det stopp.
Mitt skosnöre hade hamnat i bråk med trampan.
Öglan hade satt sig över runt om på någåt sätt. Jag lyckades ta mig till kanten av vägen utan att ramla av och slå ihjäl mig. 
Jag stod där ett bra tag och försökte komma loss, men Icke, sa Nicke.
Till slut så var virrvaret uttrasslat och jag kunde fortsätta min väg till skolan.

När jag sedan vid dagens slut skulle cykla hem var cykeln fortfarande trotsig. Denna gång var det trampan och stödet som hamnat i bråk. Vet itne riktigt hur de satt fast i varandra. Efter några försiktiga försök med att trampa runt trampan och lite drag med handen så blev jag sur. Vilket ledde till att jag sparkade på cykeln, och vips så var problemet löst. Min hårda spark på trampan hade gjort att stödet lossade från trampans tag och gick att fälla upp.