Dancing with tears in my eyes
"Det känns som jag går i tusen bitar".
Om det är så vet jag inte, men jag funderar på om det är såhär det känns i ett sådant läge....
Det är så mycket som är bra, men samtidigt också så mycket som inte är bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur mitt liv är just nu, men jag ska försöka, fastän det kan bli vimsigt.
Det är inte vännerna som är problemet, inte kärleken heller. På de fronterna är det bra. Däremot så är det inte så bra på skolfronten och sen är det farfar förstås, som inte mår bra.
När han inte mår bra, mår inte jag heller bra. Vi har alltid stått nära varandra och nu känns det väldigt jobbigt när han ligger på sjukhus och man inte vet hur det är med han. Det är nästan det värsta, att inte veta.
Förutom det så mår jag inte fysiskt heller. Magont, förkylning, feber med mera. Det är antagligen det måendet som påverkar att det inte känns bra i skolan. Jobbiga uppgifter blandat med illamående och en farfar som mår dåligt.
Jag mådde inte så bra imorse på grund av magont, men stack till skolan ändå, fastän jag tvekade. På svenskan när en klasskamrat höll tal, nämnde hon sin farfar och hur mycket han har betytt för henne, då brast det för mig. Väntade tills hon pratat klar, då jag inte ville avbryta, sedan stack jag. Gick gråtandes ut på en långpromenad.
Tänkte gå tillbaka flera gånger men kände att jag inte skulle klara av det, för jag fortfarande hade massa gråt inom mig.
När jag väl var tillbaka på skolan så hade jag missat min psykologilektion. Pratade med min lärare. Hon var så förståelig och det kändes som hon brydde sig om mig. Sedan satte jag mig för mig själv och åt innan jag skulle leta reda på mina lärare för att fråga lite saker och sjukanmäla mig.
Ingen av mentorerna var i skolan efter lunch så min svensklärare fick sjukanmäla mig....
Kände att jag inte ville gå hem, för pappa ska jämt vara så frågvis samt att känslan av att sitta ensam i en stor tom lägenhet inte var så lockande. Så sitter i Fredricks lilla lägenhet nu. Känns mycket skönare att vara ensam i en liten lägenhet. För själv vill jag vara, för tillfället i alla fall.
Får se hur jag gör ikväll. Borde gå hem och sova, men som sagt pappa ska alltid prata så mycket och jag orkar inte med det idag. "Blääh."
Om det är så vet jag inte, men jag funderar på om det är såhär det känns i ett sådant läge....
Det är så mycket som är bra, men samtidigt också så mycket som inte är bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur mitt liv är just nu, men jag ska försöka, fastän det kan bli vimsigt.
Det är inte vännerna som är problemet, inte kärleken heller. På de fronterna är det bra. Däremot så är det inte så bra på skolfronten och sen är det farfar förstås, som inte mår bra.
När han inte mår bra, mår inte jag heller bra. Vi har alltid stått nära varandra och nu känns det väldigt jobbigt när han ligger på sjukhus och man inte vet hur det är med han. Det är nästan det värsta, att inte veta.
Förutom det så mår jag inte fysiskt heller. Magont, förkylning, feber med mera. Det är antagligen det måendet som påverkar att det inte känns bra i skolan. Jobbiga uppgifter blandat med illamående och en farfar som mår dåligt.
Jag mådde inte så bra imorse på grund av magont, men stack till skolan ändå, fastän jag tvekade. På svenskan när en klasskamrat höll tal, nämnde hon sin farfar och hur mycket han har betytt för henne, då brast det för mig. Väntade tills hon pratat klar, då jag inte ville avbryta, sedan stack jag. Gick gråtandes ut på en långpromenad.
Tänkte gå tillbaka flera gånger men kände att jag inte skulle klara av det, för jag fortfarande hade massa gråt inom mig.
När jag väl var tillbaka på skolan så hade jag missat min psykologilektion. Pratade med min lärare. Hon var så förståelig och det kändes som hon brydde sig om mig. Sedan satte jag mig för mig själv och åt innan jag skulle leta reda på mina lärare för att fråga lite saker och sjukanmäla mig.
Ingen av mentorerna var i skolan efter lunch så min svensklärare fick sjukanmäla mig....
Kände att jag inte ville gå hem, för pappa ska jämt vara så frågvis samt att känslan av att sitta ensam i en stor tom lägenhet inte var så lockande. Så sitter i Fredricks lilla lägenhet nu. Känns mycket skönare att vara ensam i en liten lägenhet. För själv vill jag vara, för tillfället i alla fall.
Får se hur jag gör ikväll. Borde gå hem och sova, men som sagt pappa ska alltid prata så mycket och jag orkar inte med det idag. "Blääh."
Kommentarer
Postat av: Storasyster
Vad fin sidan har blivit med bilderna och så. =) Tänker på dig älskade. <3
Trackback
